De gamla egyptierna trodde att människan hade två själar - Ka och Ba. Ka var livskraften som skapades vid födelsen och Ba var själen. Det var viktigt att den döda kroppen bevarades väl, därför att för att få evigt liv måste Ka och Ba återförenas med kroppen.

Egyptierna trodde att de skulle få leva ett rikt och bekvämt liv i dödsriket. För att vara förberedda begravdes de med alla sina tillhörigheter, mat och förnödenheter för resan till dödsriket.

De fattiga begravdes i kistor av trä eller säv ute i öknen, där den heta ökensanden torkade ut kropparna. Med sig i graven fick den döde mat, redskap, smycken och övriga tillhörigheter som den kunde tänkas behöva i livet efter detta.
Ökenbegravning

De rika fick sina kroppar balsamerade, lagda i kistor och placerade med sina ägodelar i särskilda gravkamrar. Med sig i graven fick de en mängd saker som de kunde tänkas behöva i det eviga livet efter detta, bland annat mat, kläder, modeller av bagerier, verkstäder, skrivare och präster. Ingen ville arbeta i livet efter detta, därför placerade man små figurer som föreställde tjänare och tjänarinnor i gravkamrarna. De kallades schabtis och skulle lyda guden Osiris befallningar.

Träkista

Sarkofag

Den dödes kropp lades först i en träkista, sedan i en sarkofag, en stor stenkista. Den skulle skydda den döde från gravplundrare och vilda djur.


Den döde behövde förutom sina ägodelar en kropp i livet efter detta, därför balsamerade man den döda kroppen. Balsamering är en behandling som långsamt torkar den döda kroppen och förhindrar att den börjar ruttna. En balsamerad kropp kallas mumie.

Att balsamera den döda kroppen tog 70 dagar. Balsamerings- prästerna tog först ut hjärnan och de inre organen, levern, lungorna, magsäcken och tarmarna, (utom hjärtat) och lade dem i kanopvaser, fyra små krukor. Guden Horus söner var beskyddare av var sitt organ som förvarades i kanopvaserna. Hapy skyddade lungorna, Imset skyddade levern, Kebehsenuf skyddade tarmarna och Duamutef skyddade magsäcken. Kanopvaserna placerades sedan i graven bredvid mumien.

Kroppen tvättades med palmvin och runt den packades natron, ett slags salt. Natronet drog åt sig kroppsvätskorna och kroppen fick ligga och torka i 40 dagar. Efter torkningen stoppades mumiens håligheter fulla med linnedukar, sågspån, sand och kryddor för att den skulle återfå sin form. Konstgjorda ögon sattes i ögonhålorna och kroppen smordes i oljor.

Mumie

Kanopvaser


Det tog cirka 15 dagar att svepa kroppen i linnelindor som var doppade i kåda. Mellan lagren av linnelindor la prästerna magiska besvärjelser och amuletter så att kroppen säkert skulle bevaras. Man trodde att amuletterna skulle föra lycka med sig i nästa liv.

En dödsmask lades över mumiens huvud. De kungliga maskerna var av guld, andras masker var gjorda av linne eller papyrus och målades för att likna guld. Den sista och viktigaste ritualen före gravöppningen var munöppningsceremonien. Prästen vidrörde mumiens mun med rituella instrument och stänkte vatten på den. Detta gjordes för att den döde skulle kunna andas, tala, äta och dricka i dödsriket.




Mumien lades i en kroppsformad träkista. Kistan dekorerades med gudamålningar, magiska besvärjelser och hieroglyfer som lovordade den döde. På utsidan av kistan fanns ett par ögon målade så att den döde skulle kunna titta ut. På insidan av kistlocket målades en liten dörr så att själen skulle kunna lämna kistan. Träkistan lades sedan i en större kista av sten, en sarkofag.



Balsameringsprästerna arbetade i speciella balsameringsverkstäder. Där förvarade de även alla specialverktyg och all annan utrustning. Prästerna arbetade så fort de kunde och för att göra den illaluktande luften behagligare tände de rökelse under arbetet. Den ansvarige balsameringsprästen bar en schakalmask för att likna Anubis, gravarnas och balsameringskonstens gud.


Dödsriket var en idealupplaga av Egypten och dit ville alla komma efter döden. Vägen dit var lång och hade den döde varit hederlig blev han insläppt av Osiris.

Vägen till dödsriket troddes vara ett land fullt av faror. Därför fick den döde med sig en bok i graven, Dödsboken, som innehöll magiska besvärjelser och anvisningar om färden till dödsriket. Med kunskap om faror, fiender och lösenord kunde den döde komma fram till De Två Sanningarnas Sal.

När den döde kom fram till dödsriket tog den stränge domaren Anubis emot i De Två Sanningarnas Sal. Där blev den döde utfrågad och hans hjärta vägdes mot Sanningens fjäder. Den som hade varit en hederlig människa blev insläppt av Osiris i dödsriket. Hade han däremot varit ohederlig och hans hjärta vägde för lätt, kastades han till monstret Ammit, "Slukaren av de döda". De som inte hade varit hederliga fick inte tillträde till dödsriket.



Dödsboken