De gamla egyptierna trodde att människan hade två själar - Ka och Ba. Ka var livskraften som skapades vid födelsen och Ba var själen. Det var viktigt att den döda kroppen bevarades väl, därför att för att få evigt liv måste Ka och Ba återförenas med kroppen.

Egyptierna trodde att de skulle få leva ett rikt och bekvämt liv i dödsriket. För att vara förberedda begravdes de med alla sina tillhörigheter, mat och förnödenheter för resan till dödsriket.

De fattiga begravdes i kistor av trä eller säv ute i öknen, där den heta ökensanden torkade ut kropparna. Med sig i graven fick den döde mat, redskap, smycken och övriga tillhörigheter som den kunde tänkas behöva i livet efter detta.
Ökenbegravning

De rika fick sina kroppar balsamerade, lagda i kistor och placerade med sina ägodelar i särskilda gravkamrar. Med sig i graven fick de en mängd saker som de kunde tänkas behöva i det eviga livet efter detta, bland annat mat, kläder, modeller av bagerier, verkstäder, skrivare och präster. Ingen ville arbeta i livet efter detta, därför placerade man små figurer som föreställde tjänare och tjänarinnor i gravkamrarna. De kallades schabtis och skulle lyda guden Osiris befallningar.

Träkista

Sarkofag

Den dödes kropp lades först i en träkista, sedan i en sarkofag, en stor stenkista. Den skulle skydda den döde från gravplundrare och vilda djur.


Den döde behövde förutom sina ägodelar en kropp i livet efter detta, därför balsamerade man den döda kroppen. Balsamering är en behandling som långsamt torkar den döda kroppen och förhindrar att den börjar ruttna. En balsamerad kropp kallas mumie.

Att balsamera den döda kroppen tog 70 dagar. Balsamerings- prästerna tog först ut hjärnan och de inre organen, levern, lungorna, magsäcken och tarmarna, (utom hjärtat) och lade dem i kanopvaser, fyra små krukor. Guden Horus söner var beskyddare av var sitt organ som förvarades i kanopvaserna. Hapy skyddade lungorna, Imset skyddade levern, Kebehsenuf skyddade tarmarna och Duamutef skyddade magsäcken. Kanopvaserna placerades sedan i graven bredvid mumien.

Kroppen tvättades med palmvin och runt den packades natron, ett slags salt. Natronet drog åt sig kroppsvätskorna och kroppen fick ligga och torka i 40 dagar. Efter torkningen stoppades mumiens håligheter fulla med linnedukar, sågspån, sand och kryddor för att den skulle återfå sin form. Konstgjorda ögon sattes i ögonhålorna och kroppen smordes i oljor.

Mumie

Kanopvaser


Det tog cirka 15 dagar att svepa kroppen i linnelindor som var doppade i kåda. Mellan lagren av linnelindor la prästerna magiska besvärjelser och amuletter så att kroppen säkert skulle bevaras. Man trodde att amuletterna skulle föra lycka med sig i nästa liv.

En dödsmask lades över mumiens huvud. De kungliga maskerna var av guld, andras masker var gjorda av linne eller papyrus och målades för att likna guld. Den sista och viktigaste ritualen före gravöppningen var munöppningsceremonien. Prästen vidrörde mumiens mun med rituella instrument och stänkte vatten på den. Detta gjordes för att den döde skulle kunna andas, tala, äta och dricka i dödsriket.




Mumien lades i en kroppsformad träkista. Kistan dekorerades med gudamålningar, magiska besvärjelser och hieroglyfer som lovordade den döde. På utsidan av kistan fanns ett par ögon målade så att den döde skulle kunna titta ut. På insidan av kistlocket målades en liten dörr så att själen skulle kunna lämna kistan. Träkistan lades sedan i en större kista av sten, en sarkofag.



Balsameringsprästerna arbetade i speciella balsameringsverkstäder. Där förvarade de även alla specialverktyg och all annan utrustning. Prästerna arbetade så fort de kunde och för att göra den illaluktande luften behagligare tände de rökelse under arbetet. Den ansvarige balsameringsprästen bar en schakalmask för att likna Anubis, gravarnas och balsameringskonstens gud.


Dödsriket var en idealupplaga av Egypten och dit ville alla komma efter döden. Vägen dit var lång och hade den döde varit hederlig blev han insläppt av Osiris.

Vägen till dödsriket troddes vara ett land fullt av faror. Därför fick den döde med sig en bok i graven, Dödsboken, som innehöll magiska besvärjelser och anvisningar om färden till dödsriket. Med kunskap om faror, fiender och lösenord kunde den döde komma fram till De Två Sanningarnas Sal.

När den döde kom fram till dödsriket tog den stränge domaren Anubis emot i De Två Sanningarnas Sal. Där blev den döde utfrågad och hans hjärta vägdes mot Sanningens fjäder. Den som hade varit en hederlig människa blev insläppt av Osiris i dödsriket. Hade han däremot varit ohederlig och hans hjärta vägde för lätt, kastades han till monstret Ammit, "Slukaren av de döda". De som inte hade varit hederliga fick inte tillträde till dödsriket.



Dödsboken

De gamla egyptierna hade duktiga läkare. Läkarna hade botemedel för många sjukdomar och att använda växter som läkemedel var vanligt. När den praktiska läkekonsten misslyckades tog man magin till hjälp.

Gudarna i templen spelade ingen större roll för de gamla egyptiernas dagliga liv. Men magin var viktig för att underlätta livet vid tex barnafödslar, spädbarnsdöd och febersjukdomar. Men egyptierna hade ändå stor medicinsk kunnighet. Handböcker på papyrus finns bevarade. De beskriver sjukdomar och hur de behandlas och de kastar ljus över egyptiernas detaljerade anatomiska kunskaper. Här visas hjärtats betydelse - hur hjärtats slag, pulsen kan kännas även i nacken och i händerna. De hade botemedel för ögonbesvär, tumörer och gynekologiska fall.De spjälade brutna ben med träskenor som sattes fast med växtfibrer. De lade om sår med olja och honung och de opererade med hjälp av knivar, tänger och sonder av metall eller trä. Egyptierna trodde att många sjukdomar kom från maskar, som trängde sig in i kroppen, som t ex hefet - masken i magen eller fenet - masken som gnagde på tänderna.

Läkare och magiker arbetade tillsammans och använde både medicin och besvärjelser för att lindra ormbett och skorpionstick. De använde också magi som skydd mot både krokodiler och spöken. Man skrev brev till de döda på krukskärvor och lade dem i graven när man tyckte att någons släktings ande verkade orolig och kanske kunde orsaka besvär. Faror avvärjdes också med amuletter och trollformler. Barnen hade en fiskamulett som skyddade mot olyckor i vatten, som att drunkna eller bli tagen av en krokodil. Husguden Bes skyddade mot olyckor i hemmet och flodhästbetar med inristade figurer skyddade sovande mot att bli bitna av insekter och andra småkryp.
Horus öga

När en baby blev sjuk tuggade ibland mamman sönder en mus för att bota sin sjuka baby. Hon lade sedan de renskavda musbenen i en påse och knöt ihop den med sju knutar. Påsen hängde hon i ett snöre runt barnets hals.

Växter användes mycket i såväl magi som medicin. Många var mycket viktiga och enbär var så betydelsefulla att de importerades från Libanon. Vitlök användes medicinskt på samma sätt som på många håll i världen än idag, och den förekom även inom magin. Medicinalväxter användes för att färga hår och hud och amuletter troddes kunna skydda mot faror.

Henna användes för att färga hår och hud och troddes kunna skydda mot faror
Lotus denna blomma var mycket betydelsefull för egyptierna. De prydde ofta sina tempel med bilder av lotusblommor.
Enbär dessa användes till kungamumier, till mumier av högt uppsatta personer och även till krokodiler. De lades också i korgar i gravarna. Saften användes i reningsceremonin och begravningen.
Vitlök finns ofta i gravarna. Man trodde att den kunde avvärja ormar och driva ut inälvsmask.
Amuletter magiska amuletter hängde i halsband och armband. De kunde också placeras på mumien för att ge skydd i livet efter döden. De kunde avvärja skada och förekom ibland tillsammans med besvärjelser.
Taweret barnafödandes gudinna. Man hade en staty av Tawaret vid barnafödslar och böner till henne var nödvändiga vid barnafödsel. Hon har en dräktig flodhästs gestalt. Hon ser vredgad ut för att skrämma bort allt ont som kunde hota en födande kvinna. Ur hennes bröst kunde man hälla magisk dekokt.
Horus öga en av egyptiernas populäraste amuletter. Den är en symbol för vaksamhet och gudomligt skydd.

Den bördiga jorden i det gamla Egypten gav oftast mycket bra skördar, vilket gjorde Egypten till ett rikt land. De egyptiska jordbrukarnas arbete bestämdes av de tre årstider som Nilen skapade och som innebar översvämning, sådd och skörd.

Akhet kallades översvämningstiden som varade juli till oktober. Då svämmade Nilen över och fälten var täckta av vatten. När vattnet sjönk undan låg ett lager bördigt svart slam kvar på fälten.

Arbetet inleddes när vattnet började sjunka. Bevattningskanalerna reparerades och bönderna märkte ut sina ägor med stora stenar för att undvika gräl med grannar om marken och för att räkna ut hur mycket de skulle betala i skatt. Varje år måste bönderna inför statens inspektörer svära på att de inte hade flyttat på stenarna.





Peret kallades årstiden då allting växte. Den varade från november till februari. Nu måste man se till att det fanns vatten i bevattningskanalerna. Det gjorde man med ett redskap, en shaduf. Det är en lång stång med en motvikt i ena änden och en hink i den andra.

Man plöjde och sådde samtidigt. Utsädet spreds ut för hand över den slamtäckta jorden och plöjdes sedan ner eller trampades ner av boskap. Man hade enkla plogar som drogs av kor eller oxar. Det som odlade mest var vete, korn, lin, grönskaker och frukt.

Shemu kallades den årstid då man skördade, den varade från mars till juni. Under skörden arbetade byns alla invånare på åkrarna. Männen skar av säden med skäror, en sorts liar. Kvinnor och barn band axen till kärvar och när de blivit tröskade rensade kvinnorna bort agnarna från sädeskornen.

Skördefolket lyssnade till flöjtmusik och bad till Isis medan de arbetade under den heta solen. Skatteindrivare övervakade arbetet för att räkna ut hur mycket bönderna skulle betala i skatt. Den som inte betalade som den skulle kunde räkna med att bli rejält misshandlad. Som tack till en god skörd offrade man slutligen till skördegudinnan, Renenutet.

De gamla egyptierna hade en stark tro på en gudavärld som styrde allt, från solen till månen, till kärlek och krig. Därför var religionen en viktig del i egyptiernas liv. En del gudar dyrkades i hela landet men de flesta var lokala gudar som dyrkades i mindre tempel.

Många gudar avbildades som djur eller som människor med djur - eller fågelhuvud eller kropp. Gudarnas jordiska bostäder var templen. Där kunde bara farao, präster och prästinnor gå in.

Den viktigaste guden var Ra, skaparen av världen. Från början trodde de att världen var ett stort svart hav. Ur havet steg en kulle upp och på kullen växte en blå lotus. Lotusblomman öppnade sig och ur den steg Ra som började skapa allt.

De gamla egyptierna trodde att guden Ra varje dygn gjorde en resa över himlavalvet med sin båt, som om han befann sig på Nilens vatten. På natten seglade han bland andarna i den mörka underjorden och kom fram i soluppgången varje dag.



Några gudar var:

Ammit - slukaren av de döda

Imset - en av Horus söner.

Amon-Ra - skaparen
Anubis - balsameringsguden


Anubis styrde över balsameringsprocessen och följde de döda in i dödsriket. När de döde dömdes av Osiris, vägde Anubis deras hjärtan mot sanningens fjäder. Guden Thot skrev ner resultaten, som angav om den döde fick träda in i dödsriket.
Anubis var en man med huvudet av en schakal och han var gravarnas och balsameringens beskyddare. Han var skyddade också gifter och mediciner. Vid balsameringen försåg han Isis och Nephtys med salvor och örter. Anubis mottog mumien i graven, han gjorde munöppningsceremonien och han skyddar den döde från Ammit, slukaren av de döda.
Anubis var son till Nephtys och Osiris.

De gamla egyptierna hade en stark tro på en gudavärld som styrde allt, från solen till månen, till kärlek och krig. Därför var religionen en viktig del i egyptiernas liv. En del gudar dyrkades i hela landet men de flesta var lokala gudar som dyrkades i mindre tempel.

Många gudar avbildades som djur eller som människor med djur - eller fågelhuvud eller kropp. Gudarnas jordiska bostäder var templen. Där kunde bara farao, präster och prästinnor gå in.

Den viktigaste guden var Ra, skaparen av världen. Från början trodde de att världen var ett stort svart hav. Ur havet steg en kulle upp och på kullen växte en blå lotus. Lotusblomman öppnade sig och ur den steg Ra som började skapa allt.

De gamla egyptierna trodde att guden Ra varje dygn gjorde en resa över himlavalvet med sin båt, som om han befann sig på Nilens vatten. På natten seglade han bland andarna i den mörka underjorden och kom fram i soluppgången varje dag.



Några gudar var:

Ammit - slukaren av de döda

Imset - en av Horus söner.

Amon-Ra - skaparen
Anubis - balsameringsguden


Anubis styrde över balsameringsprocessen och följde de döda in i dödsriket. När de döde dömdes av Osiris, vägde Anubis deras hjärtan mot sanningens fjäder. Guden Thot skrev ner resultaten, som angav om den döde fick träda in i dödsriket.
Anubis var en man med huvudet av en schakal och han var gravarnas och balsameringens beskyddare. Han var skyddade också gifter och mediciner. Vid balsameringen försåg han Isis och Nephtys med salvor och örter. Anubis mottog mumien i graven, han gjorde munöppningsceremonien och han skyddar den döde från Ammit, slukaren av de döda.
Anubis var son till Nephtys och Osiris.
Thot - vishetens gud

Bastet

Taweret

Hapy - en av Horus fyra söner

Duamutef - en av Horus fyra söner

Pyramiderna är faraonernas gravplats. Faraonerna trodde att de blev gudar i livet efter döden och därför måste deras gravar vara mycket storartade. När en pyramid skulle byggas krävdes stor yrkesskicklighet och flera tusen arbetare. Vart pyramiden skulle stå bestämdes av astronomer som hade studerat stjärnorna. Pyramidens dimensioner beräknades av matematiker och arkitekter. Stenblocken formades av stenhuggare och bearbetades av hantverkare.

De äldsta pyramiderna var formade som väldiga trappsteg och man trodde att farao skulle klättra upp för trappstegen till solen. Pyramiderna som byggdes senare hade jämna sluttande sidor formade som en ramp som skulle föra farao till himlen.

Det tog lång tid att uppföra dessa storslagna byggnadverk. Att bygga den stora Cheopspyramiden i Giza tog mer än 20 år. Ursprungligen var den täckt av glänsande vit kalksten och toppen var täckt med guld.
Trappstegspyramid

Förmän organiserade olika arbetslag som bestod av flera tusen arbetare och det var ett mycket riskfyllt arbete. Många arbetare krossade eller bröt armar och ben eller halkade och slog ihjäl sig. Arbetarna trodde att om de hjälpte till med att bygga pyramiden fick de del i faraos nästa liv.

Det första som gjordes vid pyramidbygget var att märka ut platsen där pyramiden skulle stå. Stenhuggarna använde verktyg av koppar och brons. En metod att hugga stenarna var att göra små hål i stenblocken längs den linje där man ville att stenen skulle spjälkas. Sedan slog man träkilar i hålen och hällde vatten över dem så att de svällde tills stenen sprack.

Det första lagret stenar lades ut över hela bottenytan, sedan lades sidorna från hörnsten till hörnsten. Nästa lager lades ovanpå det förra, osv, upp till tolv lager sten. För att göra pyramidens yta slät la man stora triangelformade kalkstensblock som ytbeläggning, uppifrån och ned. Stenhuggarna var så skickliga att passa in stenblocken att det inte ens går att få in ett hårstrå mellan dem.

Stenblocken som användes vid pyramidbygget vägde ca 2,5 ton och arkeologerna har olika teorier om hur egyptierna lyckades lyfta dessa tunga stenblock. En av teorierna är att det fanns en ranp av lera och stenar på vilken stenblocken släpades upp på slädar. Slädarna drogs över runda trästockar överdragna med fin lera för att et skulle gå lättare. För att rampens lutning inte skulle vara för brant måste den ha varit tre gånger så lång som pyramiden. Den andra teorin går ut på att pyramidens inre byggdes trappstegsvis och att det fanns flera ramper från steg till steg. Dessa fylldes senare med mindre stenar, varefter ytbeläggningen lades på plats.


Pyramiderna i Giza


Inne i pyramiden ledde ett labyrintiskt gångsystem till de olika kamrarna. Djupt inne i pyramiden fanns gravkammaren. Den döde faraons kista placerades där i en sarkofag, en kista av sten. Runt sarkofagen staplades lådor fyllda med faraons ägodelar, samt mat, möbler och modeller över saker som faraon kunde behöva i livet efter döden. På väggarna fanns texter som garanterade farao en trygg färd till dödsriket. Andra rum var fyllda med föremål och skatter som skulle göra det bekvämt för faraon i livet i dödsriket.

De första egyptierna var jägare under stenåldern och de brukade jorden i Nildeltat redan 6000 år f Kr. Floden Nilen rinner genom öknen och försåg människorna i det gamla Egypten med vatten.

I början var Egypten indelat i Övre och Nedre Egypten.

Det sumpiga deltat i Nedre Egypten - landets norra del - kallades Ta-mehu, papyrusväxtens land. Den odlingsbara marken i floddalen kallades det Svarta Landet - Kemet. Sitt namn fick det av den bördiga jordens färg. Varje år svämmade floden över av vattenmassor från bergen i östra Afrika. Det gjorda att när floden drog sig tillbaka lämnade den kvar näringsriktigt slam som gav bördig jord som egyptierna använde som åkrar.
Floden Nilen
Övre Egypten - landets södra del - kallades Ta-schema, sävens land. Den steniga öknen som omgav floddalen kallades det Röda Landet - Deshret. Där bodde ingen, ingenting kunde växa där och det regnade nästan aldrig. För de forna egyptierna var det ett skydd mot främmande inkräktare och det innebar trygga handelsvägar till resten av Afrika. Det gav sandsten att bygga monument av och guld till smycken.
Öknen

Floden delade in böndernas år i tre årstider:


Översvämningstiden, juli - oktober, då ingen kunde arbeta på åkrarna
Såtiden, november - februari, då man sådde och plöjde
Skördetiden, mars - juni, då man skördade


Nilen var huvudstråk för transport och handel och där fanns förutom fisk stora djur så som flodhästar och krokodiler. Man drack, tvättade sig och tvättade sina kläder i Nilens vatten. Det var oftast männen som tvättade kläderna, eftersom där fanns farliga krokodiler.

I sumpmarkerna jagade man vattenfåglar. Fåglarna blev uppskrämda från papyrusvassen av jägarens dresserade katt och dödades med en kastkäpp, en sorts bumerang.

Papyrus växte i sumpmarkerna. Egyptierna använde ark av sammanpressade papyrusfibrer att skriva på. Papyrus användes även till bl a båtar, lådor, korgar, mattor och sandaler.

tillsamans: analys

1/2. kärlek-det är ju mycket kärlek för att jakop och alexander gillar theresa
tråkig-

antika egypten sid.4

sid.4
källor

msn video
arbetsboken
wikwpedia
antäcknigar
mina första fakta böcker
bibloteket

antika egypten sid.3

sid.3
svar

egypten grundades av 2 byar som låg norr/söder vid nilen dom låg i krig med varandra sen en dag slutade dom fred och ett rike skapades egypten. man levde av odlig för varje vinter när snön i bergen smälte så blev det översvämmnig och när den lagt sig var slamet kvar och det var bra odligsmark när faraonerna dog så mumefierade man dom för att dom skulle ta sig till andra sidanoch begravde dom i pyramiderna som byggds av slavar och pyramiderna vackdades av sfinxen sfivsen var en lejon mäniska lejon kropp med mänisko huvud tutankamo dog troligen av malaria och skriften heter hereoglyfer. cleopatra och hattjstu nånting var de ända kvinliga faraonerna ja tror för att det inte fanns några fler killar släkten just då makteni egypten var ekonomisk makt för dom hade mycket skatter synd att inte alla fick gå i tempelskolor bara rika och några fattiga som fick stöd av rika men som tur var fanns det läkare som alla fick gå till men det kostade men några berömda faraoner var kefren keops son som byggde den näst högsta pyramiden och han byggde också sfinxen amenfis den förste han grundade gruvarbetar staden el medina hatchepsut hon fick syra ladaed för hennes make dog thotes den tredje var en djärv och modig kung han gjorde många krig han van en seger i megiddo och i kafesch tutankamo blev farao när han var 9 år och dog när han var 18 år och han begravdes i kungarnas dal akhenaton gjorde så egypten belv en polytistisk relion och han flyttade huvudstaden till akhetaton nu känd som el amarna
ramses den andra levde tills han blev 92 år gammal och byggde många fina tempel den sista faraonen var ramses den tredje

antika egypten sid.2

sid.2
frågor

hur grundades egypten?
vad levde egypterna av och hur?
varför mumefierades folk?
hur såg samhällspyramiden ut?
varför byggde man pyramiderna?
vad är sfinxen för något?
varför dog tutankamo så ung?
vad hette egyptens skrift?
kunde flickor bli faraoner?
vad hade egypten för makt?
hade dom skolor och vilka fick gå i dom?
hade dom läkare som alla fick gå till?
vilka faraoner var mest berömda och varför?